Expertblogg: Därför fick basketstjärnan en Oscar

Vad kommer först, vinnaren eller vinsten? Det beror på hur medveten du är om dina egna förutbestämda och begränsande perspektiv. Är du enögd, som Oscarsjuryn, är en vinnare på förhand alltid en vinnare och en förlorare inget annat än en förlorare.

Kobe Bryant var under sin karriär en av världens bästa basketspelare. 25 poäng per match och vinst i 7 av 10 matcher under 20 års tid, utan tvekan en vinnare. Men långt innan Oscarsgalan ägt rum hade "Dear Basketball" (Bryants kortfilm) sågats av en så gott som enig kritikerkår. Till exempel beskrev filmexperten Glenn Kenny på New York Times bidraget som inget mer än en substanslös reklamfilm.

Jag kan föreställa mig hur juryns undermedvetna jobbade på högvarv när de stod inför sin line-up av potentiella statyettmottagare. Vad man var ute efter var en vinnare. Inte bara någon som skulle vinna den här gången, men helst någon som genom att ha vunnit tidigare hade visat sig vara av det rätta virket, värdig att vinna också detta fina pris:

Hm, vem ska vi ge den till...? Jomen, han där, han med de två OS-gulden och fem NBA-titlarna, han är ju en vinnare? Klart han ska ha priset!

Än mer intressant blir händelsen om man dessutom känner till att Kobe Bryant utöver sitt strålande poängsnitt också är den spelare som missat flest skott i NBA:s historia! Ja, du läste rätt! Cirka 14 000 stycken närmare bestämt. Men är det så konstigt egentligen? Vad statistiken faktiskt visar oss är att Bryants förmåga att tillåta sig vara en förlorare också möjliggjorde att han blev en vinnare. Det var först senare, när hans omgivning väl hade satt vinnar-etiketten på honom, han blev mer eller mindre oslagbar, åtminstone i omgivningens ögon. Ett enögt perspektiv om du frågar mig.

I skolans värld, där studier visat att elevers resultat blir bättre om lärarnas uppfattningar om dem är höga, kallas denna företeelse Pygmalioneffekten. Och visst ska vi fortsätta att frammana det goda, det modiga, det fina vi ser i våra medmänniskor, men, och här kommer det riktigt viktiga "menet" för dig som vill bli bättre på att leda dig själv och andra: Som ledare behöver vi vara medvetna om att detta statiska synsätt, då vi delar ut klistriga epitet och placerar folk i permanenta fack, är begränsande för såväl individen som organisationen i sin helhet. Görs någon till en permanent vinnare blir resten permanenta förlorare, den ständiga hjälten fråntas rätten att be om stöd i sin utveckling och det eviga "geniet" begränsas i sina möjligheter att utforska det okända och lära nytt. Det enda sättet att upprätthålla bilden av oss själva som perfekta individer är att förneka våra brister och misstag. När vi tvingas göra det blir vi osäkra, rädda för att avslöja våra sanna jag, vår självkänsla försvagas, och våra möjligheter att prestera på toppen av vår förmåga försämras. Detta, vill jag hävda, är också anledningen till att endast den arbetsplats där du känner dig fri att vara allt du kan vara, är ett Great Place to Work.

 

Joakim Ahlström, Konsultchef på C2 Management, Vinnare av Utmärkelsen Svensk Kvalitet 2016, och aktuell med boken SUCKCESS – FREE FROM FEAR, FULL OF POWER, nu i en bokhandel nära dig!

+46 8 562 00 480
© Great Place To Work® Institute. All Rights Reserved.
made with by CIC