Expertblogg: Omfamna ditt värsta, bli ditt bästa

Joakim Ahlström är en internationellt erkänd expert och pionjär inom ledarskap och personlig utveckling. Hans unika förmåga att realisera mänsklig potential och utveckla högpresterande team har bidragit till framgången hos globala företag som Coca Cola, Volvo, Ericsson och IKEA.

Det är så jag brukar presenteras i affärssammanhang. Det är aldrig någon som nämner ärtsoppan – den fulla skålen ärtsoppa som landade med ett plask upp-och-ner i mitt knä. Jag var åtta år gammal och hettan från soppan fick mig att ställa mig upp. När jag gjorde det rann soppan nerför mina bruna manchesterbyxor och lämnade en mörk fläck över mitt skrev. Hettan från soppan bleknade snabbt i jämförelse med den än starkare känslan av skam.

Ett år tidigare hade jag flyttat tvärs över landet med mina föräldrar och min storebror. Nu var vi tillbaka på besök där jag vuxit upp och jag tillbringade dagen i skolan med mina gamla klasskamrater. Jag tyckte inte om det. Allt och alla hade förändrats och jag kände mig felplacerad och osäker. Jag som ogillade uppmärksamhet kände de nyfikna blickarna så snart jag klev in i klassrummet på morgonen. Nu stod jag där i skolmatsalen täckt av ärtsoppa, röd i ansiktet, ett riktigt spektakel. Jag hade allas uppmärksamhet. När jag hörde de tuffa barnen skratta och såg hur tjejerna viskade ville jag bara försvinna, försvinna och hålla mig undan folks uppmärksamhet föralltid.

Jag misslyckades. Två år senare tvingades jag upp på en scen för att leverera en två ord lång replik i en julpjäs. Mina envisa försök att få vara ridåhalare hade varit förgäves. Jag gick ut på scenen som i ett töcken och väl på den blev jag helt blank. Min korta replik var som bortblåst. Med allt ljus på mig stod jag bara där, tyst, fåraktig. Min lärarinna sa att jag skulle glömma bort det. Det var inte så illa, sa hon. Hon hade fel. Det var illa. Jag hatade mig själv för att ha misslyckats igen. I huvudet spelades min version av upplevelsen upp om och om igen, en version där jag kunde höra hur hela publiken hånskrattade åt mig.

Jag insåg att jag behövde en bättre strategi för att undvika att bli till åtlöje. Lösningen blev noggranna förberedelser. Jag började skriva ned och träna in vad jag skulle säga inför helt obetydliga möten och som vuxen kunde jag komma på mig själv med att repetera vad jag skulle säga till personen i kassan i mataffären. Började någon spontant prata med mig fick jag tunghäfta men, om jag bara såg till att hålla människor på avstånd behövde jag inte oroa mig.

Med tiden utvecklade jag förmågan att leverera tankeväckande tal och ironiskt nog blev föreläsande en del av mitt jobb. Jag var panikslagen varje gång jag skulle upp på scenen men mina förberedelser skyddade mig från att bli till åtlöje igen, tills en dag. Rummet var inte stort, men många var där. Som vanligt kunde jag mitt manus ord för ord men i samma ögonblick som jag klev upp på scenen kändes det som om mina lungor klämdes samman i ett skruvstäd. All luft var borta. Jag lyckades säga ett par ord men tvingades sluta prata för att inte börja hyperventilera. Jag låtsas vara törstig och gick över till ett bord med ett glas och en flaska. Mina händer darrade när jag hällde vattnet i glaset, jag började svettas ymnigt och kunde höra min tunga andning. Jag stod länge och flämtade och det hela var oerhört pinsamt. Efter vad som kändes som en evighet återfick jag talförmågan och kunde plocka upp tråden i mitt manuskript. Med känslan av att falla fritt avslutade jag mitt föredrag och försvann. I skam. Igen.

Jag förberedde mig ännu mer noggrant, men det hände igen. Jag inledde med skämt och vann publikens gillande direkt, men tappade andan några minuter senare ändå. Jag gjorde tal- och andningsövningar, men det hjälpte inte. Jag prövade alla knep som fanns att tillgå, men misslyckades.

Jag gav upp. Helt tömd på energi, helt utan hopp, deklarerade jag mig själv besegrad. Jag skulle förbli ett åtlöje för resten av mitt liv. Åt helvete med det här, sa jag till mig själv. Då är jag väl en jävla driftkucku då. Låt dem skratta.

Till min förvåning följdes orden av en enorm lättnadskänsla. I samma ögonblick som jag omfamnade vad jag fruktat allra mest försvann rädslan.

Och nu kom vändningen. Istället för att till varje pris undvika att göra bort mig började jag medvetet göra sånt som skulle få folk att skratta. Jag började leka med obehagligt långa tystnader, snubblade med flit och spillde vatten när jag drack. Jag började äga mitt inre åtlöje. Åtlöjet blev min vän, och när panikattackerna försvann blev jag fri att uttrycka mitt riktiga jag, både på och utanför scen. Jag kunde tala fritt, vara superseriös och en komplett dåre, och nu blomstrade jag som talare. Jag var inte längre tvungen ägna dagar av förberedelser till ett halvtimmeföredrag, men när jag skulle tala inför en stor grupp företagsledare i Amsterdam bestämde jag mig för att noga repetera in mitt manus kvällen innan jag skulle framträda.

Jag kände mig fri på scenen nästa dag. Ibland höll jag mig till manus, ibland pratade jag från hjärtat. Jag kunde nu följsamt anpassa mig till publikens reaktioner, och när jag var klar hände något jag aldrig tidigare upplevt. Publiken ställde sig upp. För första gången i mitt liv fick jag en lång, stående ovation.

Jag hade blivit fri att röra mig mellan ytterligheterna, fri att vara allt från ett åtlöje till den bäst förberedda talaren någonsin, och en väl avvägd kombination av båda. När jag gav mig själv tillgång till alla fasetter på scenen kom framgången, utmärkelserna och bokkontrakten. Framför allt kom en inre frid och en känsla av välbefinnande jag aldrig tidigare känt.

Min upplevelse är inte unik. Paradoxen att du behöver omfamna ditt värsta för att bli ditt bästa är inte ny, bara skrämmande. Likväl påverkar den våra liv. Paradoxen och hur du kan utnyttja den är temat för denna bloggserie, men här är en försmak: Längtar du som chef efter att se dina medarbetare ta initiativ och utvecklas? Då behöver du också tillåta dig att diktatoriskt tydliggöra krav och förväntningar. Först då etableras arean där ditt coachande och ömsinta ledarskap kan bidra till att människor växer i rekordfart.

Först när du som ledare är trygg att omfamna dina egna brister börjar er resa mot fulländning. Det är därför en arbetsplats där du kan vara ditt absolut värsta är a Great Place to Work!

 

Joakim Ahlström, Konsultchef på C2 Management, Vinnare av Utmärkelsen Svensk Kvalitet 2016, och aktuell med boken SUCKCESS – FREE FROM FEAR, FULL OF POWER, snart i en bokhandel nära dig.

 

 

+46 8 562 00 480
© Great Place To Work® Institute. All Rights Reserved.
made with by CIC